Efter mer än tio års och tusentals timmars släktforskning kommer i alla fall jag fram till att nog stämmer det att vi skulle vara av vallonblod. Även om vi inte har något känt vallonskt namn att hänvisa till. Men Kuse, Hammerin, Bast, Brunzell, Löf och Lowe är inte direkt några svenskklingande namn! Och det räcker för att övertyga mig.

Nyfiken på valloner

När min mormors far klensmeden vid Karmansbo bruk Anders Petter Lundberg dog i lunginflammation 1904, fick dottern Elin flytta till sin farbror Gustaf Lundberg och hans hustru Karolina Brunzell i Gustafs socken strax utanför Falun. Gustaf och Karolina var kusiner. Gustafs mor Maja-Stina Brunzell och Karolinas far August Brunzell var syskon. Deras föräldrar var spiksmeden Petter Brunzell och mästarsmedsdottern Catharina Löf  vid Älgå bruk. Det var namnet Brunzell som väckte min nyfikenhet och deckarinstinkt för att försöka reda ut varifrån vårt påstådda vallonblod kommer. 

Mormor Elins far Anders Petter Lundberg var inte lätt att spåra bakåt. Prästen i Brattforshyttan, där han jobbade några år skrev fel i kyrkboken. Lungsund i stället för Långserud  som födelseort för Anders Petter. Sen hittade jag hela familjen med syskon och årtal som stämde med de uppgifter jag hade om släkten. Anders Petter var född vid Kålsäters bruk i Långseruds socken i Värmland. 

Mormor kom ihåg smederna i deras långa vita skjortor och när de hoppade rätt ner i ån för att svalka sig. Hennes hågkomst måste vara från Karmansbo där hennes far var klensmed när han dog 1904 och Elin, tolv år, fick flytta till sin farbror Gustav i Gustavs socken i Dalarna.

I sökandet efter rötterna på mormors sida hamnade jag i Borgviks bruk utanför Grums i Dalsland. Flera släktgrenar bakåt strålade samman i Borgvik.

Kyrkböcker, i första hand husförhörslängder, förde mig längre och längre bakåt i tiden. Födelselängder, vigselböcker och död- och begravningsböcker finns från 1688 och  husförhörslängder i princip under hela 1800-talet. Några finns från 1700-talets mitt medan mantalslängder har förts från 1642 - 1820. Under 1900-talet blir det SCB:s, Statistiska Centralbyråns, längder man får leta i.

Vid 1700-talets första hälft finns tre av våra släktgrenar  vid Borgviks bruk: Lowe, Brunzell och Löf. Tankar väcks! Varifrån kom de hit? Var de invandrade valloner eller är de av bondesläkt som skulle läras upp av den importerade arbetskraften? Jag tror både och. Lowitz Noacsson kan jag inte tänka mig var ett svenskättat namn. Brunzell antar jag har sitt ursprung i Brunsberg och Löf de heter Lars och Anders. Men de var smältare och räckare.

Läs här om livet i en smedja:

”En sentida vallonättling och brukskamrer vid Leufsta, Joel Godeau, 1885-1964, har fått egna och andras minnen nedtecknade av Birger Steen  i Baronernas Leufsta. Bland mycket annat berättas här om arbetets gång i hammarsmedjan, om hur smältarna smidde i fyratimmarsskift, ”turnejer”, och räckarna i sex timmar, då ett ton stångjärn brukade vara klart, om hur de gick klädda i träskor, stickade benskydd, läderförskinn och den långa vita, vad veckan led allt svartare, blaggarnsskjortan och om hur de likaså för hettans skull, läskade sig med havremjölsblandat vatten och med besken som bruket höll. Arbetsveckan började klockan sex på söndagskvällen – efter det att man ett par morgontimmar varit nere i smedjan för nödig översyn av härdarna – och pågick sedan oavbrutet till tolv på lördagen, då smedjan ”slogs igen”. Visserligen gäller detta förhållanden för ett sekel sedan, men med tanke på hur segt traditionerna satt lär det mesta ha haft gammal hävd. I varje fall klädseln kan beläggas sedan 1700-tal. Bl på Hillerströms målningar. - Tilläggas kan att draget i smedjan, och särskilt vinterns ständiga växling mellan värme och köld, gjorde att smederna hade svåra förkylningar, ofta med lunginflammation i följe, som sin värsta yrkessjukdom.”

Lite bakgrundshistoria om järnbruk och bergsbruk.

Det var Gustav Vasa som först lät inkalla ämbetsmän och smeder till Sverige, främst från Tyskland, eftersom vi saknade kunskaper att förädla tackjärn. Vi skulle ut i världen för att kriga och då behövs vapen. De som kom hit, arbetsinvandring redan då, höll gärna ihop. Självklart – de hade ett annat språk och andra sedvänjor. Vid bruken bodde man också nära och arbetet vid smedjorna var beroende av arbetslag där mästersmeden var ansvarig för produktion och  personal.

Adelsmän och rika borgare uppmuntrades av staten att anlägga bruk, eftersom järnet var viktigt för ekonomin och samhället. Järnbrukens ägare var godsägare och titulerades brukspatroner. 

Järnbruken skulle förädla tackjärn till stångjärn. Vid bruken tillverkades också knippjärn, spik och svartsmide. Bruken kallades  hammarsmedja, stångjärnshammare, knippsmedja och spiksmedja beroende på vad de tillverkade. Ett bruk kunde ha flera olika hammare. Det fanns olika sorters smeder, hammarsmed, spiksmed, klensmed. De enskilda brukens produktion reglerades av beviljade privilegiebrev. Läget bestämdes efter tillgången till skog och vatten. Skogen behövdes för  att framställa kolen och strömmande vatten stod för krafttillförseln.

Det var vid bergsbruken som tackjärnet framställdes som sedan förädlades till olika produkter vid järnbruken. Ägarna var bergsmän.

Runt bruken växte brukssamhällena upp allteftersom bruken behövde arbetskraft. När tillgången till skog och vatten sinade flyttades både bruk och de människor som arbetade där till nästa bruk som ägarna anlade.

I Bernt Douhans bok: Arbete, kapital och migration. Valloninvandringen till Sverige under 1600-talet kan man läsa:

... genomgående var mjölnaren vid vallonbruken av vallonsk börd. Anledningen till detta är höjt i dunkel. Möjligen kan språket ha haft en viss betydelse. Man ville nog ha en mjölnare som talade samma språk som huvuddelen av brukets befolkning. Sid 114.

Av Brunzellarna var flera mjölnare. T ex Jonas Jönsson Brunzell.

.. efter 1680-talet hade vallonerna skaffat sig monopolställning på samtliga arbetstillfällen i hammarlagen, vilken de kom att behålla långt in i modern tid. Förklaringen till att de inte redan vid sin ankomst till bruket skaffade sig denna monopolställning måste ha berott på att bruksägaren till Österby enbart inhämtade personal nödvändig för att säkerställa vallonsmidets införande. Anledningen kunde ha varit att man helt enkelt inte lyckades fylla arbetslagen med valloner, Men inom smältarlagen intog vallonerna redan vid sin ankomst till bruket en monopolställning och de var inom denna produktionslänk som den direkta förnyelsen inom smidet låg. Inte i något fall nådde den svenska delen av personalen någon högre befattning och dess relativa stabilitet inom räckarlaget måste sättas i relation till brukets utbyggnad av produktionen. I likhet med Löfsta ökade inslaget av svenskar under dessa perioder men som tabellerna visar kunde vallonerna efter ett par decennier täcka arbetskraftsbehovet. sid 116

... under slutet av 1600-talet, och särskilt under 1700-talet, började vallonsläkterna få anförvanter utanför själva brukssektorn. Det var ofta fråga om köpmän i städer som   Stockholm, Gävle. Öregrund och Uppsala. Ofta medlemmar i städernas borgarstånd. … Vallonska ungdomar kom att flytta och ta anställning i sina släktingars industrier, handelsbodar mm. sid 182

... de sociala umgänges- och utbytesrelationerna inom en bruksbefolkning kan åskådliggöras med hjälp av de vittnen som förekom vid dop och med det giftermålsmönster som utvecklades inom bruksbefolkningen.

Vallonerna gifte sig i hög grad vallonskt och inom respektive yrkeskategori. På de större bruken sällan mellan olika sociala skikt. Men på de mindre bruken skedde ett socialt utbyte med den svenska delen av befolkningen. Dessa mönster avser de valloner som var verksamma på själva bruket. De som var verksamma inom den agrara sektorn kan de vallonska familjerna inte undvika en snabb ”försvenskning”.

Dopvittnen var ofta personer som tillhörde samma sociala grupp. Om en av brukets mest framstående mästares barn skulle döpas kunde en rad förnäma vittnen återfinnas. sid 183

Räckare, smältare, mjölnare, smeder, mästersvenner och mästarsmeder förekommer hela tiden bland alla de anförvanter jag funnit. Mästarsmedsdöttrar och dopvittnen – allt stämmer med det jag läst om i olika böcker.

Till vilka bruk kom vallonerna?

Karl Kilbom: Vallonerna - om valloninvandringen till Sverige, 1958

Vi känner inte så många detaljer angående valloninvandringen, innan de Besche och de Geer började sitt samarbete, alltså omkring 1615. Att Karl IX med sin blick för järnhanteringens betydelse tidigt hade sin uppmärksamhet riktad på de möjligheter vallonerna och deras arbetsmetoder representerade, är dock ostridigt. Redan 1577 inrättade hertig Karl i Örebro ett järn- och stållaboratorium för malmanalyser. Den man som Karls regering skulle ha infört de första vallonerna, påstås ha varit en fransk adelsman Paschilius Dionysius Chenon, i svenska handlingar,  mera känd under namnet Påke Gilliusson eller Påke harneskmakare. --- Karl IX lär för Chenon ha utställt ”ett latinskt resepass”, daterat i Nyköping, juni 1600, enligt vilket han skulle resa till utlandet för att införskaffa järnarbetare. Uppgiften låter inte otrolig, ty under århundradets första år finns i Nykroppas och andra kronobruks i denna bergslag, (Storfors, Lillfors, Asphyttan – på sistnämnda plats anlade Gustav Vasa en hammare redan 1545 - och Hättälf), räkenskaper utgifter för en del arbetare med franskt klingande namn. Sommaren 1609 ”23 veckan” utspisas vid Nykroppa i fem dagar tolv ”fransoser” som ”Påke Gilliusson hade inbeställt till H K Majs:s behov”. --- Dessa första ”fransoser” skulle enligt Fernow som uppsättare, masmästare, lodstöpare, styckgjutare, dragsmeder och tråddragare ha spritts till hyttorna i Färnebo och Karlskoga bergslager. ----- Att det var valloner Chenon medförde till Nykroppa, alltså till VÄRMLAND, som ju var hertig Karls hertigdöme, torde vara säkert. Att de talade franska och kallades ”fransoser” bevisar blott att de benämndes efter sitt språk.

Bland de ”fransmän och valloner” som under år 1600 inkom till Nykroppa, ha funnits följande namn: ...  De Preez, Dress, ...  Att De Preez, Dress, Garney och Lemmens senare spelade en roll inom den svenska bruksrörelsen och i annat avseende, är dock ostridigt. sid 240 ff

-- de Besches och De Geers intressen i Nora och Lindes bergslag med all sannolikhet medförde inflyttning av valloner.  -----  För övrigt hade inte blott De Geer intressen i Nora och Lindes bergslager. Före honom hade dessa arrenderats av Hubert och Welam de Besche som emellertid måste släppa arrendet till Handelskompaniet 1627. De Geer och mäster Welam övertog vid Handelskompaniets upplösning arrendet, men släppte det i sin tur 1628, då såväl denna bergslag som Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar ”jämte alla där belägna Kungl Maj:ts hyttor, hamrar och järngruvor” utarrenderades till Anders Dress, Jan Schaeij och Christoffer Geijer. Affären genomfördes efter en del invecklade transaktioner --- . Dress ägde bl a Rockhammars bruk, vilket senare övertogs av hans son Otto, som i sin tur sålde det till sina svågrar Adam Radou och Jakob Leijel.

Namnen på de brukspatroner, som hade ägo- eller arrendeintressen vid bruken, och kännedom om vederbörandes verksamhet i övrigt styrker uppfattningen, att även till denna bygd kom valloner. Sid 247

Otto Dress 1620-t – 1696, son till Andry Dress. Innehade först faderns arrenden men förnyade ej dessa. Ramshyttan, Närke, Hammarbruk, masugn. Privilegium 30/3 1659. Otto Dress hade 1660 försålt det fäderneärvda Hammarby ... och det 1654 förvärvade Ramshyttan. Kroppa, Värmland, hammarbruk. Köpt 1659. Sid 365

På  Wikipedia kan du läsa:

Ett par årtionden in på 1600-talet utarrenderade kronan bergslaget med kontrakt som varade i två år åt gången. Förpaktaren, den som arrenderade Nora och Linde bergslager, fick kronans räntor och inkomster samt dess bruk, gruvor, hyttor och gårdar, och skulle döma i mål som rörde bergsbruket. Invånarna i fögderiet ålades att lyda dessa förpaktare. De förste arrendatorerna var Kristoffer Andersson och Anders Bengtsson år 1621. Dessa båda efterträddes efter två år av Gillis de Besche som fick kontraktet förlängt en period, och sedan överlämnade området till Louis de Geer som var förpaktare till 1630. 1631-1650 var fransmannen Andreas Dress förpaktare. Under hans tid inrättades Bergskollegium och därmed försvann förpaktarens domsrätt. 1637 bildades Femte bergmästardömet, som innefattade Nora och Linde bergslager jämte Närke och Västergötland.

Hämtat ur Alf Nordströms bok Bergsmän och brukspatroner:

Malm, kol och järn gick att flytta , men vattenkraft fick man ta där den fanns. Forsar och fall bestämde hyttans och hammarens plats. Årsbehovet av träkol per hammare beräknades till 16 000 tunnor. Ca 24 000 hl. (Ramnäs bruk)

Vid varje stångjärnshammare styrde en mästersmed över två eller tre smeddrängar och en lärpojke. Smidet höll sig runt 600 skeppund om året och betalades med 3 daler skeppundet. Med dessa 1800 daler skulle smeden inte bara föda familjen utan också avlöna sitt folk. Visserligen hade man kåltäppa och ko, men självhushållet blev aldrig mera komplett än att handeln som bruksherrn höll också fick besök. En rest på 100 daler eller mer var ingen ovanlighet och band smeden fast vid bruket tills gälden blivit inarbetad.

Vallonerna var reformerta kalvinister, inte katoliker, inte lutheraner. Detta var en nagel i ögat på vårt prästerskap. Vantron var så mycket värre att fördra som främlingarna inte heller bestod något tionde och därmed beredde kyrkan, präst och fattigvård en ekonomisk förlust..

År 1655 infördes en strängare stadga som bl a förbjöd lärare av främmande tro att ha hand om barnens undervisning. Påbuden negligerades och strängare påbud infördes. Till slut statuerade man exempel och utvisade 1694 en reformert präst, Isaac Royer, från Sverige. Han var verksam i Stockholm men kallad att predika i Österby. Men i Österby hade man redan 1693 ersatt den kalvinistiska skolan med luthersk pedagogik. Det blev början till slutet för franskan som vardagsspråk i smedstugorna. Långt före 1741, då de reformerta i Sverige fick full religionsfrihet, hade vallonerna i Österby blivit goda lutheraner.

Erik Sköld: Från bergsmännens och de små brukens tid.

Vid beslut i Norrköpings riksdag 1604 förordnades ”att all Osmund och Tackjern skulle smidas till Stänger förrän det utfördes ur Riket”. Det var efter detta beslut som stångjärnssmidet började spridas.

En invandrad hammarsmed. Hindric Hentzel, inrättade stångsmidet vid Norn, Thurbo och Vikmanshyttan. Han lärde upp hammarsmeder, som genom Steffens försorg överflyttades till andra bruk, ett samarbete som påskyndade smidesmetodens spridande. I sin redogörelse till Bergskollegium år 1646 nämns att ett flertal hamrar blivit byggda på ”Köpmans manér”, vilket skilde sig från de äldre svenska hamrarna, som byggts ”på Bergsmans Sätt”.

Införandet av stångjärnssmidet gick dock trögt, till stor del beroende på bergsmännens motstånd. De ansåg osmunden vara ett renare och mera lättarbetat utgångsmaterial för olika smidesprodukter. Den kunde bearbetas med handsläggor i enkelt utrustade smedjor, medan stångjärnet krävde effektiva, vattendrivna hamrar. För att anlägga stångjärnshamrar fordrades mera tekniskt kunnande och mera kapital än bergsmännen förfogade över.

Louis de Geer .....

Willem de Besche arrenderade tillsammans med de Geer roslagsbruken 1627 – 1643. de Besche var de Geers tekniskt kunnige samarbetspartner. Under denna tid övergick man från vapentillverkning  till stångjärnssmide. Från 1643 var de Geer ensam ägare till roslagsbruken. Driften vid anläggningarna kom att ledas av valloner.

I och med införandet av vallonsmidet fanns i mitten av 1600-talet, vid sidan av enstaka kvarvarande bergsmanshärdar, två metoder att bereda smidbart järn, tysksmide och vallonsmide.

Tysksmidet: en enda härd används för att färska tackjärnet och för att värma de erhållna smältstyckena för uträckning till stång. Samma smedlag arbetade med både färskning och räckning.

Vallonsmidet: två skilda härdar, en smältarhärd för färskning och en räckarhärd i vilken smältstyckena slutvärmdes före utsmidning. Arbetet fördelades på ett smältarlag och ett räckarlag. (Lancashiresmidet infördes på 1800-talet)

Mina förfäder Lowitz Noacsson har titel räckare och Lars Andersson har titel smältare.

John Granlund skriver så här om Arbetsorganisation: Landsbygden i Den svenska arbetarklassens historia II. Organiseringen av de svenska järnbruken. 

.. Arbetslagen var små. I fråga om stångjärnssmidet berodde deras sammansättning närmast på tekniken. Vid det åtminstone sedan 1600-talets början rådande tysksmidet krävdes endast en härd för tackjärnets färskning och smältstyckenas vällning, och arbetslaget bestod av mästersmeden och hans gesäll mästersvennen med biträde av en kol- eller smedsdräng. Var hammarsmedjan stor och rymde två härdar med tillhörande hammare, stod även andra härden under mästersmedens ledning, men arbetet utfördes självständigt av två mästersvennner och deras koldräng. ................................................. 

Det gamla vallonsmidet däremot krävde till varje hammare två olika härdar: en särskild smälthärd för tackjärnet och en särskild räckhärd för vällningen, vilka båda härdar skötes av resp. en mästersmältare och en mästerräckare. Båda har var sin gesäll och någon hjälpare. Det s.k. lancashiresmidet åter är en teknisk förbättring av vallonsmidet och infördes några årtionden in på 1800-talet. Här arbetar två arbetslag vid  varje härd resp. smälthärden och räckhärden. I varje smältarlag voro två smeder: smältaremästaren och smältaremästersvennen  och i varje räckarelag tre: räckaremästaren och två värmare.

Alf Nordström igen. Vid det gamla tysksmidet använde man samma härd såväl för att smälta tackjärnet som för att färska det (reducera järnets kolhalt).  .... Vallonerna arbetade med två härdar. I den första smältarhärden, smälte och färskade man inte mer tackjärn i taget än som gick åt för ett stångjärn. Smältan  värmdes sedan upp och välldes i den andra härden, räckarhärden, innan järnet räcktes ut under hammaren. Fördelen med den nya metoden var uppenbar. Trots de två härdarna blev kolåtgången mindre, samtidigt som, efter vad man beräknat, effektiviteten ökade med det tredubbla. Arbetstakten i en vallonsmedja sägs också ha varit högt driven.

Det tempoarbete som de dubbla härdarna förde med sig drog inte bara upp takten utan förutsatte också att samarbetet fungerade smidigt i smedjan. Vanligen fanns två mästersmeder, en vid vardera härden, med var sin mästersven och några drängar. Dessutom hade man goujarer för springpojkssysslor som att hämta träkol, hälla vatten vid hammaren o s v. För att laget skulle orka hålla tempo arbetade man i tretimmarsskift. Efter varje turnej pustade man ut i labbit, en skäligen enkel liten kammare intill smedjan.

Så här skriver Kjell Lindblom:

Vallonerna var mycket rörliga i sitt arbetsliv. Det gällde att söka sin utkomst, där behovet av arbetskraft var störst och där bästa anställningsförhållanden förelåg. Rörligheten begränsades på olika vis av arrendatorn eller bruksägaren, eftersom det låg i dennes intresse att behålla duglig arbetskraft. Den vanligaste orsaken till rotning bestod i att arbetaren kom i skuld till sin arbetsgivare. Värdet av proviant- och materialuttag från bruksboden översteg den intjänade lönen. Vid byte av arbetsplats under sådana förhållanden måste den nye arbetsgivaren lösa skulden alternativt kunde någon närstående, t ex en son, överta den. I en del fall blev känslan av livegenskap övermäktig. Arbetaren rymde. Och då kunde färden bli lång, ibland till ett annat land.

Även helt legal utflyttning förekom. Man kan ibland i kyrkans personalieböcker läsa levnadsbeskrivningar om valloner, som lämnat Sverige och arbetat tiotals år utrikes för att sedan återkomma. Dessa är naturligtvis bara en mindre del av dem som emigrerade. De flesta förblev bosatta utomlands under återstoden av sitt liv.

Man kan i arkiven finna anteckningar om utflyttningen men oftast står ingenting, arbetaren och hela hans familj försvinner till synes utan orsak.